Isidors hörna: Avgörandets ögonblick är kommen
Jag känner mig helt slutkörd. Det har jag gjort länge. Jag försöker intala mig själv att det är livets pussel som sätter sina spår. En slags kombination mellan övertidsjobb, inskolning på dagis och ett roligt, men påfrestande, redaktionssarbete.
Men sanningen ligger snarare i matchen som avgör allt. Matchen som legat och dunkat i min hjärna sedan augusti när jag insåg att det var just vi och dom det skulle stå emellan. Vi visste tidigt att det skulle bli såhär.
På söndag får vi äntligen svaret.
Himmel eller helvete?
Extas eller antiklimax?
Bekymmersfri vinter eller djupa ångestartade sår?
Matchbiljetten ligger och skräpar på skrivbordet bland anteckningsblock, tangentbord och pennor. Jag drar fingret längs med det styva pappret över ”IFK Göteborg-AIK”.
Rysningarna sprider sig längs med ryggraden. Jag får en drömsk blick som ackompanjeras av oroade pannveck.
Det är drömmar av guld kontra vad som kan bli ett bittert minne för livet.
Söndagen den 1 november 2009 kommer vara ett datum som följer med mig resten av livet.
Allsvenskan avgörs mellan ettan och tvåan.
I sista omgången.
Stockholm vs Göteborg.
Sveriges mest intensiva klubblagsrivalitet mellan städer.
Jag orkar knappt tänka på det mer.
Hela upplägget är helt jävla sanslöst egentligen. Vi gick in i året med en ny tränare efter en hyfsat traumatisk avslutning i november förra året.
12 månader senare är vi i cupfinal, vi har vunnit alla derbyn, Djurgården kan åka ur, Hammarby har redan gjort det.
Och nu ska vi spela en helt avgörande match om SM-guldet.
Verkligheten överstiger drömmarna.
Vi ställs inför en situation där kontrasten mellan två olika scenarion aldrig varit så stor. Det är himmel eller helvete och det känns ovant. En enorm avvikelse från livet där det mesta annars tenderar att ligga i en grådaskig zon där vi oftast kan förbereda oss på glädjeämnen och sorg på förhand. Vare sig det rör guldaspirationer, kärlek eller ett konstaterande att livet är på väg att ta slut.
Helt avgörande ögonblick, som det vi får på söndag, där vi vet att varje spark, varje löpning och varje skott kan vara den unika skillnaden mellan guldfirande eller nederlag.
Ett avgörande där det inte finns något förutbestämt. Bara en skuggad dörröppning där två vägar döljer sig i bakgrunden.
Det ena leder till odödlighet.
Den andra försvinner ut i en stor mörk massa.
Känslorna växlar om vartannat. Jag längtar dit ena stunden. Att kliva av perrongen i Göteborg med tusentals andra likasinnade. Vandra med svartgul passion till arenan.
Ta plats och blicka ut mot resten av Gamla Ullevi och vråla att vi är överallt, men det är inte ni. För ni är djurgårdsjävlar.
Sekunden efter kommer rädslan. Att ett år som rullat på så magiskt ska sluta med smärta när slutsignalen går. Men de känslorna slås snabbt undan.
No guts. No glory.
Man når inte odödlighet genom rädsla.
Fråga bara Gary Sundgren och Alexander Östlund.
Längtar jag till matchen?
Ja, ge mig den nu.
Hade jag velat slippa en helt avgörande match?
Tveklöst.
Resten av fotbollssverige, de som inte har ett uns av känsla inför matchen, ser det som en underbar avslutning på säsongen. Det förstår jag. Jag hade känt samma sak.
Men att veta att bara Magnus Bahnes tvålhänder stod mellan ett fullsatt Råsunda där guldet kunde bärgas. Det är brutalt. Fingertoppskänsla och mentala nerver skulle avgöra skrev jag förra veckan. När Stahre skickade in Pavey för andra matchen mot Bajen och fick se en inhoppare avgöra på nytt kändes det magiskt. När Halmstad tryckte in två baljor som bara sjöng i nätmaskorna såg Blåvitt ut att vara på väg mot en mental kollaps.
Nu blev det inte så.
Ödet ville annorlunda.
Matchen alla snackat om sedan i somras blir precis så betydelsefull som många anat. Två lag som är lika men ändå så olika. Ungdomliga veterangänget IFK Göteborg vs internationella AIK. Två lag med karaktär och vilja som valt egna spår och som vågat fullfölja dem.
Så trots rivaliteten är jag på något märkligt sätt nöjd med att vi möter just dom, och inget annat lag, i en helt avgörande match. Det är två tungviktare som höjt sig högt över resten av Allsvenskans mängd. Som visat en kontinuitet och jämnare högre klass som inget annat har.
Det känner nog spelartruppen också. Även om mediala utslag vill få det till att AIK-spelarna tagit ut segern i förskott och ägnar sig åt psykattacker. Kvällstidningar söker alltid efter rubriker som innehåller ”chock, attack och ras” och så vidare. Och det finns alltid spelare som vandrar in i sådant (läs Bojan Djordjic).
Insatserna mot Gefle och Örebro är jag inte oroad över. Det där var två pinnstumpar som AIK bara ville knäcka så snabbt som möjligt. Utmaningen de längtade efter med laddade och spända blickar såg dom på horisonten.
Söndagen den 1 november.
Gamla Ullevi.
IFK Göteborg-AIK.
Då skrivs historia.
Det kan aldrig bli så stort som 1992.
Däremot kan det bli början på någonting större.
